Det är Jocke som bloggar här ibland

Jag som intervjuobjekt #1

Imorgon är det dags för min första intervju om Saltmannenboken och därför tänkte jag att det är på sin plats att berätta om mina två tidigare intervjuer som jag gett i mitt liv. Vi börjar med den första:

December 1999 – Tidningen ”Mitt i Sollentuna”

Sollentunas lokaltidning hade på den tiden en väldigt hårt profilerad sportkolumnist som hette Lars (jag censurerar efternamnet), en riktigt klassisk murvel. På sin bylinebild satt han i ett magnifikt helskägg och omfamnade en gammal åttiotalsdator, en sån där med floppy discs och frogger. Jag hyste en sorts hatkärlek till denne man och lusläste alltid hans krönikor. Han skrev i princip aldrig om något som rörde Sollentuna, förutom om Kajsa Bergqvist förstås. Istället brukade han hänga på diverse landslagsträningar och annat kul, varifrån han namedroppade friskt om vilka han träffat på.

Jag minns speciellt en krönika som handlade om att Lars hade varit på ett kändisjippo där gamla svenska tennisstjärnor spelade ishockey. En betydande del av texten gick åt för att beskriva hur Lars gamla favorittennisspelare Stefan Edberg hade åkt förbi honom (som troligen stod med ansiktet tryckt mot plexiglaset) och måttat ett slagskott. Jag citerar ungefärligt från minnet: ”För ett ögonblick blev jag förskräckt, men efter bara någon sekund så kom det där klassiska Edbergska leendet och avslöjade denne store gentleman.” Klassisk namedropping alltså, och kanske inte helt klockren koppling till Sollentuna. Men sån var han – Lars.

I december 1999 nådde jag en av mina största framgångar som tennisspelare när jag tog mig fram till kvartsfinal i en av Sveriges största ungdomsturneringar – Salk Open. Under inbollningen såg jag plötsligt en stor och rufsig man komma lufsande, och även om jag bara sett honom tidigare på den där bylinebilden så förstod jag direkt vem det var. Det var Lars, och eftersom inga kändisar fanns i närheten så förstod jag att han hade kommit för att kolla på mig!

Kanske blev jag överladdad med min favoritkolumnist på läktaren för jag spelade inte alls bra i början. ”Spelarna alternerade underbara slag med slarviga slag. Göteborgaren slarvade minst och vann det med 6-3”, skrev Lars senare om setet. I sidbytet kollade jag upp mot läktaren. Lars hade gått!

En vecka senare ringer telefonen och med darrande stämma sätter jag mig ner och pratar med Lars. Efter den dåliga starten så vann jag de två påföljande seten med 6-0, 6-0 och gick vidare till semifinal och nu ville han veta ”hur sjutton det gått till”.

Efter att jag pratat klart så kom min lillasyster Julia fram och frågade vem det var. Enligt henne hade jag pratat med jättekonstig röst och sagt ”så att säga” i var och varannan mening. All heder till Lars dock som drog ur mig väldigt bra citat, och i artikeln märktes inget av hans frånvaro i de två avgörande seten.

En bra murvel behöver inte se hela matchen, så att säga.

Här borde ju varit bylinebilden på Lars, men tyvärr har jag ingen

Här borde ju bylinebilden på Lars varit, men tyvärr har jag ingen

Advertisements

januari 28, 2009 - Posted by | Uncategorized

1 kommentar »

  1. Haha, jag kommer ihag det telefonsamtalet. Kul att fa hora bakrund historian efter alla dessa ar!

    Kommentar av julia | februari 5, 2009 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: