Det är Jocke som bloggar här ibland

Att spela badminton med sin far

Jag är numera bättre än min pappa på i princip varje sport som finns. Det är inget vi brukar prata om, men ändå något som jag tror att vi båda är mer eller mindre överens om. Tack vare denna vetskap kan vi därför lägga den värsta tävlingsinstinkten åt sidan när vi utövar någon sport tillsammans och bara ha trevligt. Vi vet ju ändå vem som är bäst.

Men jag minns ett tillfälle för drygt två år sedan när det var något som inte stämde. Anders hade under drygt ett och ett halvt år spelat badminton regelbundet med en nära bekant och vunnit de flesta gångerna. Själv hade jag inte spelat sedan gymnasiet. Till råga på allt så fick han ett nytt badmintonracket i födelsedagspresent som han omsorgsfullt lindat om, både en och två gånger. Han var redo, bättre än någonsin, och föreslog därför en timmes spel med mig.

Det var först efter några bollar som jag märkte det. Jag såg något i hans blick. Något som jag inte sett där sedan mina tidiga tonårsår. Vad jag såg var en gnutta av hopp, en liten skugga av den far som en gång i tiden gav mig fem kronor om jag kunde returnera hans tennisservar. Han såg sin chans helt enkelt och var redo att ge allt för en vinst.

När Anders är på det humöret så tillför det ett extra svårighetsmoment för motståndaren, eftersom man känner sig tvungen att ständigt hålla koll på hans hälsotillstånd. Han har en ytterst tunn gräns mellan ”hälsosamt rödblommig” och ”påbörjad genomklappning” och ingen tycks känna gränsen sämre än han själv.
Att spela badminton med pappa är en serie av taktiska avvägningar. Förutom den vanliga taktiken med stoppbollar och höga bollar på backhand så måste man ta hänsyn till hans livslånga övertro på sin egen kondition.

Så här i efterhand kan jag säga att jag lyckades rätt bra med mina avvägningar. Det primära målet, att vinna matchen, uppnåddes med hjälp av hårda smashar och spel på backhand. Det sekundära målet, att hålla pappa vid medvetande under hela matchen, lyckades också nås med en kombination av regelbundna sidbyten med drickpaus, upprepade skoknytningar i kritiska lägen (hur kritiskt läget är avgörs enligt samma princip som USA:s terrorvarningsfärger – fast med Anders ansiktsfärg som grund) och sparsamt användande av stoppbollar.

Det blev till slut en riktigt trevlig timme med Pappa Anders, men jag lämnade hallen med en stark känsla av att det skulle dröja innan jag och pappa spelade badminton igen, vilket vi mycket riktigt inte gjort sedan dess.

Annonser

september 24, 2008 Posted by | Återvunna texter, Uncategorized | 2 kommentarer

   

%d bloggare gillar detta: